Rokulla Pensionat

Det lilla pensionatet mitt bland besöksmålen i Astrid Lindgrens barndomsvärld!

 

Lite historia och bilder från 1900-talets början.

 

Rumskulla ålderdomshem

När Rokulla byggdes var det som fattigstuga. Det var ett hem för dem som inte kunde klara sig själva

Så förblev det till 1918 då en reform som medförde att fattigstugorna omvandlades till ålderdomshem.

I personaldelen bodde då föreståndaren som hade ansvar för verksamheten. Rokulla, eller Rumskullahults ålderdomshem, var i princip självförsörjande. Det som idag kallas ”ruinen” i Rokullas trädgård var ett svinhus. Lantbruket som ligger granne med pensionatet hörde då till ålderdomshemmet. Här arbetade de som bodde på hemmet och producerade lantbruksprodukter till avsalu förutom till sin egen försörjning.  

Stora gruppbilden nedan visar några av fattighusets många omtalade personligheter.           I bakgrunden representanter ur fattigvårdsstyrelsen och några av hemmets övriga innevånare. Här ser vi den sägenomspunna Skogs-Saras 80-årsdag (gumman i mitten).

 

Skogs-Saras 80-års dag


Avhandlingar har skrivits om Saras tragiska öde.  

Sara rymde flera gånger från fattighuset och bodde tidvis i snälla bönders ladugårdar eller i en koja i skogen. 

Edwin Baron skördade traktens vilda nypon och högg ved för bönderna. Han var även framstående kvastmakare. Den lille krokige mannen bar på sin rygg jättelika bördor av björkriskvastar långväga för att sälja. Han var sparsam och fotvandrade från Oscarshamn på järnvägsrälsen de ca 15 milen tillbaka till sin säng på fattighuset.  

Han låg i fejd med föreståndarinnan som ville beröva honom snuset och sägs ha hotat hoppa från husets balkong. Efter hans bortgång ska Edwin Barons tvåtusen hopsparade riksdaler ha hittats gömda i en raserad jordkällare i anslutning till nuvarande Rokulla Pensionat.

Frans i Ankedam flätade konstfärdiga ostkorgar av tunna granrötter. Dessutom band han ”stickevanner” - stora korgar för potatis och grönsaker. Hans arbeten anses idag vara välgjorda som konstverk och vårdas som antikviteter.

 


Martin i Fiefall hade gåvan att framgångsrikt bota tandvärk. Med en vässad pinne petade han på den onda tanden och drev sedan in pinnen i en uråldrig enbuske. Han upprepade då meningen

” Jag slår värk från tand till trä.”

Martin varnade för att fälla den gamla enbusken men detta gjordes ändå av en ny ägare. Denne olycklige ska därefter under en vecka ha svävat mellan liv och död omgiven av vakande släktingar. Dock överlevde.

Jon i Jonsbo anlitades för att ” läsa bort” lagårdsråttor vilka då ofta lär ha flytt till grannarna. Han sades kunna Bibeln utantill och predikade i hemmen.

Han var känd ”klockbytare” och ska ha åtagit sig sälja Kråkshultsprästens oxar men försvunnit med pengarna.Jon i Jonsbo uppges ha haft som valspråk ”Jag visar den goda vägen men vandrar den inte själv.”

Folkmun uppger att Jon blev ovän med föreståndarinnan på hemmet och lovade henne att ” När jag dör ska du få mycket att stå i.” På hans begravningsdag bröt branden lös vid Rumskulla prästgård och fyra familjer blev bostadslösa. Samtliga ska då ha tvingats flytta till fattighuset och dess föreståndarinna.

 

 

Det svenska ordet ”fattig” härstammar från isländskans ”fátækur– fåtagare. Kan förklaras som att när t.ex. en korg äpplen ska delas upp, finns vissa som tar många och vissa som tar äpplen: alltså fåtagare.

De som tar/ får/ har mindre.                                  De fattiga.

 

 

 

 

 

  

 

 


 


 


 


 


 

 
Ring
E-postadress
Om