Skygga grannar på Rokulla pensionat
Tidiga morgnar vågar sig harmamman ut på det klippta gräset.
Hon reser sig på bakbenen och boxas med de lekande harpaltarna som retas och anfaller henne.
Grävlingungarnas randiga ryggar böljar i gräshavet på väg bort, efter nyfikna ärenden till barnens röster från pensionatet på åsen.
De flyr vid minsta farhåga ner till hemliga stenrös i jätteekarnas skugga.
På träslottets höga vind väntar fladdermössen på skymningen och tar sig ut genom timrets sprickor, osynliga för husets folk.
De svingar sig ljudlöst mot sommarhimlens första bleka stjärnor och kan inte länge följas med blicken.
Så är de plötsligt borta.
Under gårdens åldriga takpannor samsas fågelfolken i fred. Deras väsen och vingfladder mot teglet hörs ända ner till gårdsgräset där barnen leker och föräldrar vilar under kastanjen.
Fåglarnas långa vingar och vinande brådska får besökare att tro dem vara svalor. Men de vill kallas tornseglare.
Antagligen har näbbmössen åter flyttat in i Rokullas hemliga utrymmen eftersom de söta husmössen nu har flytt i respekt.
Alla nästan osynliga men ibland i munnen på passerande strykarkatt.
På skorstenen i öster bor kajorna.
När deras bon växt till kvastar över plåtens kant kommer sotaren som muttrar och rensar. Dessa pigga släkter växer varje ny vår till allt större svarta svärmar. De varnar på långt håll.
Deras ungar delar körsbären med pensionatets mänskobarn som plockar sina små koppar fulla innan de drar vidare till krusbär och vinbärsklasar.
I alléns almar har skatorna under ett sekel lämnat sina risiga bostäder utan tillsyn.
Har nog byggt nytt på annat håll. De brukar vippande vänta på det vita staketet tills gräsklipparen passerat och överraskat maskarna, yrvakna av ljuset.
Längst upp i skorstenen mot solnedgången bor en urminnes värld av snälla honungsbin som i ventilationspipan sommarsamlat sina söta förråd.
När sedan husets folk eldar höstens första brasa, smälter den heta rökgången honungen högt däruppe. Den rinner varje år neråt genom det forna fattighusets hundraåriga luftkanaler som ej längre är i bruk.
Flödet tar sig ut genom en ventil på bottenvåningen och via en rännil på tapeten blir till liten pöl på golvet i rum nummer fem.
Även i nummer elva som förr kallades Spökrummet.
De solande snokarna på svinhusruinens varma stenar flyttade för längesen, från barnens spring och höga röster, till de äldre ruinerna nere på ängen.
Vid de täta hasselsnåren där de höga enarna står.
Igelkottarna flyttade längre, ända till ängens slut, till fuktiga dunkels buskage där den tysta bäcken rinner.
Älgarna skyndar sig sällan med fallfrukten utan avslutar med ro. Stilla stående betraktar de husets folk med frågande blick.
Blänger om det finns något de borde förstå.
Allt avätet avlägsnar de sig tankfullt högburet, självmedvetet utan fåfänga. De ser sig inte om.
Ljudlöst från lövskogen, över Rokullas ängar dit inga jägare får komma, kommer rådjuren när vintern blivit vit och drivorna djupnat.
Med stora ögon och pigga öron rör de sig sorglöst mot fruktträdens förbjudna bark.
Med förnäm hållning flyr de till skydd.
Bara den sena höstens första spårsnö visar var räven har sin gång.
KE Linneroth - juni 14
